Dagens citat

“Det gäller inte hur man skall kunna hitta något svar, utan hur man skall kunna leva utan något.”
J. William Worden

 

Olika sorg, men ändå rätt lika

En god vän till mig fick för ett par dagar sedan veta att hennes arbetsplats ska läggas ner och hennes jobb, som hon gillar mycket, kommer att försvinna. När jag sms:ade henne samma dag som beskedet kommit skrev hon att hon antingen redan hade satt det i perspektiv eller så var hon i chock, för hon kände sig förvånansvärt uppåt. De där dagarna på sjukhuset när Tilda var döende tror jag att jag också för det mesta var stabil och fokuserad. Inte uppåt, förstås, men samlad. Jag kunde känna igen mig i min väns beskrivning av att känslorna inte var så kraftiga som man kunnat förvänta sig. Jag och min vän skrev några fler meddelanden till varandra om hur vi reagerar på kriser och att vi båda reagerat ganska rationellt i våra svåra situationer. Känslorna kommer fram pö om pö, inte allt på en gång, som om hjärnan släpper fram lite i taget i den mängd som vi klarar av att hantera.

De flesta förstår att det är traumatiskt när ens barn dör och det är ingen som ifrågasätter att föräldrarna får krisreaktioner och behöver bearbeta sorgen under lång tid. Men även andra händelser kan utlösa sorgreaktioner. Att förlora jobbet är en sådan sak. Skilsmässor eller uppbrott från en långvarig relation är andra situationer. När Tilda hade dött pratade min man mycket med en av sina vänner, som i samma veva brutit upp från sin flickvän, som han varit ihop med i fjorton år. Olika situationer, men tankarna och känslorna var antagligen lika varandra på många sätt. När Tilda just dött snuddade jag några gånger vid tanken att det hade varit bättre om hon aldrig ens hade levt, för då hade vi sluppit smärtan när hon dog. Det är ju ett fullt logiskt resonemang – om vi inte älskat så kan vi inte heller bli sårade. Hur många har inte tänkt så när de blivit lämnade av en pojk- eller flickvän? Efter ett tag förstår vi att glädjen som personen gav är mer kraftfull än sorgen som kom när de försvann, men just i början är det som att vi på alla sätt vill slippa undan smärtan och försöka köpslå med den: “om jag önskar att jag aldrig känt henne, gör det lite mindre ont då? Om jag aldrig hade älskat henne, då hade jag väl sluppit det här, eller hur?” – som om det gick att resonera med sorgen och förhandla bort den.

En annan sak som alla dessa situationer har gemensamt är att de innebär att livet inte blev som man hade tänkt. Vi trodde att vi hade kontrollen och styrde våra liv själva, att vi satt säkert där vi satt, men så hände något som ställde livet på ända. Det är förändringar som vi inte har bett om och som vi aldrig önskat oss. Att något inte blev som vi hoppades innebär ju också en sorts sorg. På lite sikt måste vi hitta en ny väg och bygga upp ett liv som ser annorlunda ut än det vi hade sett framför oss. Utan barnet, flickvännen eller arbetet som vi älskade. Livet blir aldrig likadant igen – men det kan bli bra på ett annat sätt.

 

Tildas 4:e födelsedag

I dag är det vår ängels födelsedag. Hon skulle ha fyllt fyra år om hon fortfarande hade levt. Det går ju inte att fira, men vi har tänt ett stort gravljus i den vita lyktan som vi dekorerat med rosa fjärilar, pärlor och en liten mjuk nalle. Den står på den låga muren utanför vårt köksfönster, eftersom vi inte längre kan åka till graven när som helst. Nu är nallen fuktig av nysnön som sakta faller från den mörka Stockholmshimlen.
Det är som hennes storasyster sa i dag:
- Jag tycker inte att vi kan fira med tårta eller så, men vi kan tänka på henne extra mycket och prata om henne i dag.
Och det är så vi har gjort. Det blir ingen födelsedagstårta när inte födelsedagsbarnet finns här, men vi har pratat om Tilda lite extra mycket i dag. Hennes storasyster konstaterade att Tilda kanske är i himlen, eller att hon kanske stod bakom våra ryggar när vi satt vid middagsbordet och pratade om henne. Och jag har berättat för flickornas lillebror att det är hans storasysters födelsedag i dag. Inte för att han förstår, men det kändes bra att få säga det.
En god vän skickade en bild från Tildas plats. Det går inte att beskriva hur det känns att andra också uppmärksammar hennes dag och till och med besöker hennes grav för att tända ljus. Ordet “tacksamhet” räcker inte långt, men det är en början i alla fall.

 

Ett år, fyra månader och tjugotre dagar

1 år, 4 månader och 23 dagar. Så gammal blev Tilda. Och i går blev hennes lillebror lika gammal.

Jag har länge undrat hur den här dagen skulle kännas. När jag nu befinner mig här kan jag konstatera att det är som med de flesta andra händelser som har med Tildas död att göra. Tankarna inför den här dagen var svårare än vad det är att verkligen befinna sig vid den här brytpunkten. Kanske blir det annorlunda längre fram, när det börjar märkas tydligt att hennes lillebror växer om henne. Hon är hans storasyster, men kommer från och med nu att vara yngre än vad han är. Det blir krångligt för hjärnan, kanske, men vi kommer nog att vänja oss vid det också. På många sätt har vi ju vant oss vid hur livet har blivit efter att hon dog.

I början efter att hon hade dött undrade jag och min man om vi skulle tänka på henne sådan som hon var då hon dog, en liten tjej som var nästan ett och ett halvt år, eller om det skulle bli så att vi med tiden skulle börja föreställa oss henne som ett barn i den åldern som hon skulle ha varit om hon fortfarande levde. Med facit i hand konstaterar jag att hon fortfarande är en ettåring för mig. Jag kan inte föreställa mig hur en treårig Tilda skulle vara. Det är hennes lillebrors jämnåriga flickkompisar på dagis som påminner mig om henne, inte de som är födda samtidigt som henne och som hunnit fylla år flera gånger efter att hon dog.

På ett sätt är det en lättnad att ha nått fram till den här dagen. Hennes lillebror har överlevt så här länge. Bara det känns som en liten bedrift. Sakta, sakta blir vi nog allt mer lika “vanliga” föräldrar, sådana som inte har begravt ett barn. Livet känns inte riktigt lika farligt och oberäkneligt längre. Vi vågar tro lite mer på att våra två kvarvarande barn kanske kommer att växa upp och bli vuxna. Men helt och hållet kommer jag aldrig att slappna av. Mina barn får stå ut med att ha en hönsmamma som försöker så gott hon kan att skydda dem från alla faror – trots att hon vet att hon inte kan.

Dagiskonstnären

 

3 år

I dag är det tre år sedan min lillebror dog. Vi tände varsitt ljus för honom och Tilda i helgen, när det var Allhelgona. De är med oss i tankarna varje dag, minnena tycks som tur är inte blekna särskilt snabbt. I dag tänker jag extra mycket på dem. Älskade och saknade.

 

Ett mirakel i vardagen

Eftersom ni var flera som skrev och hoppades att mitt försenade tack till en person som skötte om Tilda på intensiven skulle nå fram till sin mottagare, måste jag bara dela med mig av det som hände ett litet tag efter att jag skrivit inlägget. Det nådde fram! Jag förstår inte riktigt hur, men på något nästan magiskt sätt nådde de där orden sin rätte mottagare och Tommy lämnade ett meddelande till vår familj på bloggen.
Hur liten kan världen vara egentligen?
Både jag och min man grät en stund när vi läste Tommys hälsning och sedan tittade på korten som vi har från tiden på intensivvårdsavdelningen. Det väckte minnen så klart, men mest av allt kändes det magiskt att hälsningen nådde fram. Tänk att några ord som färdas över nätet kan väcka så starka känslor till liv.
Jag kan fortfarande inte förstå hur ett litet inlägg på min okända blogg, dessutom utan varken namn eller stad angivna, med lite hjälp kunde hitta fram till exakt rätt person. För mig är det inget mindre än ett mirakel i vardagen.

 

Viktigt inlägg om barns rörelser i magen på Noras mammas blogg

Vill bara tipsa om ett viktigt inlägg på Noras mammas blogg. Det handlar om vad gravida mammor bör göra om de misstänker att bebisen rör sig mindre i slutet av graviditeten. Läs det, den här kunskapen kan rädda ofödda bebisars liv.

Bebisar ska röra sig i magen, även i slutet av graviditeten.

 

Försenat tack till en sköterska på intensiven

Mina minnen från de fyra dagarna på intensivvårdsavdelningen när Tilda var allvarligt sjuk är suddiga och jag blir allt mer osäker på dem ju längre tiden går. En person minns jag dock tydligt. Han heter Tommy och var sköterska på intensiven. Det kändes som att han fanns där varje dag när vi var där och han var en av dem som gjorde starkast intryck på mig. Han vågade nämligen närma sig oss mitt i vår sorg. När flera av de andra sköterskorna höll distansen fanns han där. Han pratade med oss, förklarade saker för oss även utan att vi hade frågat först och framför allt tog han initiativet till att ta bilder på vår familj när vi var samlade kring Tilda de sista tröstlösa dagarna. Han föreslog också att vi skulle vara nära henne, mest för vår egen skull antagligen, så han makade undan slangarna och uppmuntrade oss att ligga intill Tilda i den stora sängen och hålla om henne. Det var ljuvligt men hemskt att känna hennes varma kropp, röra vid hennes mjuka hud och smeka henne över håret. Vi var så smärtsamt medvetna om att tiden var på väg att rinna ut för oss och att hon skulle försvinna.

Jag gråter när jag skriver det här. Minnet river upp de gamla såren som jag försökt få att läka. Men trots tårarna är jag tacksam mot Tommy för att han hjälpte oss att ta farväl av Tilda medan hon fortfarande var sig lik. Hon var inte längre kvar hos oss, men hennes levande kropp fanns där ett litet tag till innan respiratorn kopplades ur. Vi har fotona som kan hjälpa oss att minnas och det var nog bra för oss att få den där tiden att ta farväl. När vi lämnade rummet på intensivvårdsavdelningen den sista gången var jag utmattad. Det gick inte att ta farväl mer än vad vi hade gjort då.

När det blev dags för donationsingreppet visade det sig att det var Tommy som skulle bli vår sjukhuskontakt i samband med organdonationen. Det var han som ringde när ingreppet var färdigt sent på kvällen och det var han som berättade för oss att läkarna inte hade kunnat använda något av hennes organ. Men det kändes bra att det var han som var vår kontaktperson, eftersom han var en av dem som vi hade fått bäst kontakt med. Det fanns en kvinnlig sköterska också som vågade vara närvarande i vår sorg, trots att det måste ha varit väldigt jobbigt att se oss gråta över vårt döende barn. Jag tror att hon hette Hanna, men är inte helt säker så här långt efteråt. Det fanns fler som var bra, förstås, vi blev väl omhändertagna.

Så även om chansen att Tommy någonsin ska läsa det här är väldigt liten, vill jag ändå skriva det här inlägget för att tacka honom. Han är ihågkommen och han gjorde en fin insats för oss i vår svåraste period i livet. Om all vårdpersonal vore som honom skulle sjukhusen vara varma och läkande platser för alla.

 

Jag kommer ut igen och igen

Jag läste i Naturvetarförbundets tidning om en homosexuell man som sa att många trodde att man som homosexuell kommer ut en gång och sedan är det gjort. Han menade att i verkligheten fungerar det så att han kommer ut gång på gång. Varje gång han hamnar i ett nytt sammanhang eller träffar en ny person får han ta ställning till om han ska låta folk fortsätta tro det som de per automatik antar, nämligen att han är ihop med en tjej, eller om han ska säga något som får dem att förstå att hans partner är en kille. Ibland spelar det roll, ibland inte.
När jag läste det kände jag igen mig. Det här med att vara änglaförälder påminner lite om det han beskrev. Varje gång vi träffar nya människor, som inte känner till vår historia, får vi bestämma oss för hur mycket vi ska säga om våra barn som inte längre finns med oss.
De senaste veckorna har jag gjort praktik på en tidningsredaktion. En kväll fick jag hänga med de anställda på after work och lära känna de andra lite närmare. När jag fick frågan om hur många barn jag har sa jag som det var, att vi hade haft Tilda men att hon dog för drygt två år sedan. Då berättade tjejen som jag satt bredvid att hon också hade förlorat ett barn, en liten pojke som bara levde i två veckor.
Är världen väldigt liten? Eller finns det väldigt många änglaföräldrar?

 

När änglaföräldrar möts

Vi änglaföräldrar finns överallt. Tyvärr. När den akuta sorgen har mattats av och vi fått tillbaka glädjen i vår blick och färgen på våra kinder, då syns inte förlusten utanpå oss längre. Men vi är föräldrar till våra förlorade barn under resten av våra liv. Då och då stöter vi på varandra, utan att först veta om det. Kanske är det först när den ene av oss nämner barnet som inte längre finns med oss, som även den andra börjar berätta. För vi berättar ju inte för vem som helst, i vilken situation som helst. När åren gått blir tillfällena då det verkar relevant att berätta om sitt döda barn mer sällsynta.

Flera gånger har jag varit med om att en annan person har avslöjat att de också förlorat ett barn, som ett svar på att jag har nämnt Tilda. Det finns något fint i de mötena, tycker jag. Vi vet att den andra har gått genom en liknande prövning som vi själva gjort och vi kan prata om det och för en gång skull känna att motparten faktiskt kan förstå, att hon verkligen har en möjlighet att veta hur det är. Även om vi kanske inte ens nämner barnets namn eller ålder, så känner jag en samhörighet med den andra änglaföräldern. En sorg över att vi är så många, ja. Men sorg blandat med en gnutta tacksamhet över att hitta ett levande bevis på att det händer vem som helst, att jag inte är ensam och att det går att fortsätta leva ett rikt liv även som änglaförälder.

Tack för att ni delar med er av ert liv när jag delat med mig av mitt. Tack för att öppenhet öppnar nya dörrar, som jag inte visste fanns där. Tack för att ni finns, alla ni vackra föräldrar till de fina barn som lämnade livet alldeles för tidigt.