Vi änglaföräldrar finns överallt. Tyvärr. När den akuta sorgen har mattats av och vi fått tillbaka glädjen i vår blick och färgen på våra kinder, då syns inte förlusten utanpå oss längre. Men vi är föräldrar till våra förlorade barn under resten av våra liv. Då och då stöter vi på varandra, utan att först veta om det. Kanske är det först när den ene av oss nämner barnet som inte längre finns med oss, som även den andra börjar berätta. För vi berättar ju inte för vem som helst, i vilken situation som helst. När åren gått blir tillfällena då det verkar relevant att berätta om sitt döda barn mer sällsynta.

Flera gånger har jag varit med om att en annan person har avslöjat att de också förlorat ett barn, som ett svar på att jag har nämnt Tilda. Det finns något fint i de mötena, tycker jag. Vi vet att den andra har gått genom en liknande prövning som vi själva gjort och vi kan prata om det och för en gång skull känna att motparten faktiskt kan förstå, att hon verkligen har en möjlighet att veta hur det är. Även om vi kanske inte ens nämner barnets namn eller ålder, så känner jag en samhörighet med den andra änglaföräldern. En sorg över att vi är så många, ja. Men sorg blandat med en gnutta tacksamhet över att hitta ett levande bevis på att det händer vem som helst, att jag inte är ensam och att det går att fortsätta leva ett rikt liv även som änglaförälder.

Tack för att ni delar med er av ert liv när jag delat med mig av mitt. Tack för att öppenhet öppnar nya dörrar, som jag inte visste fanns där. Tack för att ni finns, alla ni vackra föräldrar till de fina barn som lämnade livet alldeles för tidigt.