Jag läste i Naturvetarförbundets tidning om en homosexuell man som sa att många trodde att man som homosexuell kommer ut en gång och sedan är det gjort. Han menade att i verkligheten fungerar det så att han kommer ut gång på gång. Varje gång han hamnar i ett nytt sammanhang eller träffar en ny person får han ta ställning till om han ska låta folk fortsätta tro det som de per automatik antar, nämligen att han är ihop med en tjej, eller om han ska säga något som får dem att förstå att hans partner är en kille. Ibland spelar det roll, ibland inte.
När jag läste det kände jag igen mig. Det här med att vara änglaförälder påminner lite om det han beskrev. Varje gång vi träffar nya människor, som inte känner till vår historia, får vi bestämma oss för hur mycket vi ska säga om våra barn som inte längre finns med oss.
De senaste veckorna har jag gjort praktik på en tidningsredaktion. En kväll fick jag hänga med de anställda på after work och lära känna de andra lite närmare. När jag fick frågan om hur många barn jag har sa jag som det var, att vi hade haft Tilda men att hon dog för drygt två år sedan. Då berättade tjejen som jag satt bredvid att hon också hade förlorat ett barn, en liten pojke som bara levde i två veckor.
Är världen väldigt liten? Eller finns det väldigt många änglaföräldrar?