Mina minnen från de fyra dagarna på intensivvårdsavdelningen när Tilda var allvarligt sjuk är suddiga och jag blir allt mer osäker på dem ju längre tiden går. En person minns jag dock tydligt. Han heter Tommy och var sköterska på intensiven. Det kändes som att han fanns där varje dag när vi var där och han var en av dem som gjorde starkast intryck på mig. Han vågade nämligen närma sig oss mitt i vår sorg. När flera av de andra sköterskorna höll distansen fanns han där. Han pratade med oss, förklarade saker för oss även utan att vi hade frågat först och framför allt tog han initiativet till att ta bilder på vår familj när vi var samlade kring Tilda de sista tröstlösa dagarna. Han föreslog också att vi skulle vara nära henne, mest för vår egen skull antagligen, så han makade undan slangarna och uppmuntrade oss att ligga intill Tilda i den stora sängen och hålla om henne. Det var ljuvligt men hemskt att känna hennes varma kropp, röra vid hennes mjuka hud och smeka henne över håret. Vi var så smärtsamt medvetna om att tiden var på väg att rinna ut för oss och att hon skulle försvinna.

Jag gråter när jag skriver det här. Minnet river upp de gamla såren som jag försökt få att läka. Men trots tårarna är jag tacksam mot Tommy för att han hjälpte oss att ta farväl av Tilda medan hon fortfarande var sig lik. Hon var inte längre kvar hos oss, men hennes levande kropp fanns där ett litet tag till innan respiratorn kopplades ur. Vi har fotona som kan hjälpa oss att minnas och det var nog bra för oss att få den där tiden att ta farväl. När vi lämnade rummet på intensivvårdsavdelningen den sista gången var jag utmattad. Det gick inte att ta farväl mer än vad vi hade gjort då.

När det blev dags för donationsingreppet visade det sig att det var Tommy som skulle bli vår sjukhuskontakt i samband med organdonationen. Det var han som ringde när ingreppet var färdigt sent på kvällen och det var han som berättade för oss att läkarna inte hade kunnat använda något av hennes organ. Men det kändes bra att det var han som var vår kontaktperson, eftersom han var en av dem som vi hade fått bäst kontakt med. Det fanns en kvinnlig sköterska också som vågade vara närvarande i vår sorg, trots att det måste ha varit väldigt jobbigt att se oss gråta över vårt döende barn. Jag tror att hon hette Hanna, men är inte helt säker så här långt efteråt. Det fanns fler som var bra, förstås, vi blev väl omhändertagna.

Så även om chansen att Tommy någonsin ska läsa det här är väldigt liten, vill jag ändå skriva det här inlägget för att tacka honom. Han är ihågkommen och han gjorde en fin insats för oss i vår svåraste period i livet. Om all vårdpersonal vore som honom skulle sjukhusen vara varma och läkande platser för alla.