Eftersom ni var flera som skrev och hoppades att mitt försenade tack till en person som skötte om Tilda på intensiven skulle nå fram till sin mottagare, måste jag bara dela med mig av det som hände ett litet tag efter att jag skrivit inlägget. Det nådde fram! Jag förstår inte riktigt hur, men på något nästan magiskt sätt nådde de där orden sin rätte mottagare och Tommy lämnade ett meddelande till vår familj på bloggen.
Hur liten kan världen vara egentligen?
Både jag och min man grät en stund när vi läste Tommys hälsning och sedan tittade på korten som vi har från tiden på intensivvårdsavdelningen. Det väckte minnen så klart, men mest av allt kändes det magiskt att hälsningen nådde fram. Tänk att några ord som färdas över nätet kan väcka så starka känslor till liv.
Jag kan fortfarande inte förstå hur ett litet inlägg på min okända blogg, dessutom utan varken namn eller stad angivna, med lite hjälp kunde hitta fram till exakt rätt person. För mig är det inget mindre än ett mirakel i vardagen.