1 år, 4 månader och 23 dagar. Så gammal blev Tilda. Och i går blev hennes lillebror lika gammal.

Jag har länge undrat hur den här dagen skulle kännas. När jag nu befinner mig här kan jag konstatera att det är som med de flesta andra händelser som har med Tildas död att göra. Tankarna inför den här dagen var svårare än vad det är att verkligen befinna sig vid den här brytpunkten. Kanske blir det annorlunda längre fram, när det börjar märkas tydligt att hennes lillebror växer om henne. Hon är hans storasyster, men kommer från och med nu att vara yngre än vad han är. Det blir krångligt för hjärnan, kanske, men vi kommer nog att vänja oss vid det också. På många sätt har vi ju vant oss vid hur livet har blivit efter att hon dog.

I början efter att hon hade dött undrade jag och min man om vi skulle tänka på henne sådan som hon var då hon dog, en liten tjej som var nästan ett och ett halvt år, eller om det skulle bli så att vi med tiden skulle börja föreställa oss henne som ett barn i den åldern som hon skulle ha varit om hon fortfarande levde. Med facit i hand konstaterar jag att hon fortfarande är en ettåring för mig. Jag kan inte föreställa mig hur en treårig Tilda skulle vara. Det är hennes lillebrors jämnåriga flickkompisar på dagis som påminner mig om henne, inte de som är födda samtidigt som henne och som hunnit fylla år flera gånger efter att hon dog.

På ett sätt är det en lättnad att ha nått fram till den här dagen. Hennes lillebror har överlevt så här länge. Bara det känns som en liten bedrift. Sakta, sakta blir vi nog allt mer lika “vanliga” föräldrar, sådana som inte har begravt ett barn. Livet känns inte riktigt lika farligt och oberäkneligt längre. Vi vågar tro lite mer på att våra två kvarvarande barn kanske kommer att växa upp och bli vuxna. Men helt och hållet kommer jag aldrig att slappna av. Mina barn får stå ut med att ha en hönsmamma som försöker så gott hon kan att skydda dem från alla faror – trots att hon vet att hon inte kan.