I dag är det vår ängels födelsedag. Hon skulle ha fyllt fyra år om hon fortfarande hade levt. Det går ju inte att fira, men vi har tänt ett stort gravljus i den vita lyktan som vi dekorerat med rosa fjärilar, pärlor och en liten mjuk nalle. Den står på den låga muren utanför vårt köksfönster, eftersom vi inte längre kan åka till graven när som helst. Nu är nallen fuktig av nysnön som sakta faller från den mörka Stockholmshimlen.
Det är som hennes storasyster sa i dag:
- Jag tycker inte att vi kan fira med tårta eller så, men vi kan tänka på henne extra mycket och prata om henne i dag.
Och det är så vi har gjort. Det blir ingen födelsedagstårta när inte födelsedagsbarnet finns här, men vi har pratat om Tilda lite extra mycket i dag. Hennes storasyster konstaterade att Tilda kanske är i himlen, eller att hon kanske stod bakom våra ryggar när vi satt vid middagsbordet och pratade om henne. Och jag har berättat för flickornas lillebror att det är hans storasysters födelsedag i dag. Inte för att han förstår, men det kändes bra att få säga det.
En god vän skickade en bild från Tildas plats. Det går inte att beskriva hur det känns att andra också uppmärksammar hennes dag och till och med besöker hennes grav för att tända ljus. Ordet “tacksamhet” räcker inte långt, men det är en början i alla fall.