Jag har länge undrat hur den här dagen skulle kännas. När jag nu befinner mig här kan jag konstatera att det är som med de flesta andra händelser som har med Tildas död att göra. Tankarna inför den här dagen var svårare än vad det är att verkligen befinna sig vid den här brytpunkten. Kanske blir det annorlunda längre fram, när det börjar märkas tydligt att hennes lillebror växer om henne. Hon är hans storasyster, men kommer från och med nu att vara yngre än vad han är. Det blir krångligt för hjärnan, kanske, men vi kommer nog att vänja oss vid det också. På många sätt har vi ju vant oss vid hur livet har blivit efter att hon dog.

I början efter att hon hade dött undrade jag och min man om vi skulle tänka på henne sådan som hon var då hon dog, en liten tjej som var nästan ett och ett halvt år, eller om det skulle bli så att vi med tiden skulle börja föreställa oss henne som ett barn i den åldern som hon skulle ha varit om hon fortfarande levde. Med facit i hand konstaterar jag att hon fortfarande är en ettåring för mig. Jag kan inte föreställa mig hur en treårig Tilda skulle vara. Det är hennes lillebrors jämnåriga flickkompisar på dagis som påminner mig om henne, inte de som är födda samtidigt som henne och som hunnit fylla år flera gånger efter att hon dog.

På ett sätt är det en lättnad att ha nått fram till den här dagen. Hennes lillebror har överlevt så här länge. Bara det känns som en liten bedrift. Sakta, sakta blir vi nog allt mer lika ”vanliga” föräldrar, sådana som inte har begravt ett barn. Livet känns inte riktigt lika farligt och oberäkneligt längre. Vi vågar tro lite mer på att våra två kvarvarande barn kanske kommer att växa upp och bli vuxna. Men helt och hållet kommer jag aldrig att slappna av. Mina barn får stå ut med att ha en hönsmamma som försöker så gott hon kan att skydda dem från alla faror – trots att hon vet att hon inte kan.

Jag gråter när jag skriver det här. Minnet river upp de gamla såren som jag försökt få att läka. Men trots tårarna är jag tacksam mot Tommy för att han hjälpte oss att ta farväl av Tilda medan hon fortfarande var sig lik. Hon var inte längre kvar hos oss, men hennes levande kropp fanns där ett litet tag till innan respiratorn kopplades ur. Vi har fotona som kan hjälpa oss att minnas och det var nog bra för oss att få den där tiden att ta farväl. När vi lämnade rummet på intensivvårdsavdelningen den sista gången var jag utmattad. Det gick inte att ta farväl mer än vad vi hade gjort då.

När det blev dags för donationsingreppet visade det sig att det var Tommy som skulle bli vår sjukhuskontakt i samband med organdonationen. Det var han som ringde när ingreppet var färdigt sent på kvällen och det var han som berättade för oss att läkarna inte hade kunnat använda något av hennes organ. Men det kändes bra att det var han som var vår kontaktperson, eftersom han var en av dem som vi hade fått bäst kontakt med. Det fanns en kvinnlig sköterska också som vågade vara närvarande i vår sorg, trots att det måste ha varit väldigt jobbigt att se oss gråta över vårt döende barn. Jag tror att hon hette Hanna, men är inte helt säker så här långt efteråt. Det fanns fler som var bra, förstås, vi blev väl omhändertagna.

Så även om chansen att Tommy någonsin ska läsa det här är väldigt liten, vill jag ändå skriva det här inlägget för att tacka honom. Han är ihågkommen och han gjorde en fin insats för oss i vår svåraste period i livet. Om all vårdpersonal vore som honom skulle sjukhusen vara varma och läkande platser för alla.

Flera gånger har jag varit med om att en annan person har avslöjat att de också förlorat ett barn, som ett svar på att jag har nämnt Tilda. Det finns något fint i de mötena, tycker jag. Vi vet att den andra har gått genom en liknande prövning som vi själva gjort och vi kan prata om det och för en gång skull känna att motparten faktiskt kan förstå, att hon verkligen har en möjlighet att veta hur det är. Även om vi kanske inte ens nämner barnets namn eller ålder, så känner jag en samhörighet med den andra änglaföräldern. En sorg över att vi är så många, ja. Men sorg blandat med en gnutta tacksamhet över att hitta ett levande bevis på att det händer vem som helst, att jag inte är ensam och att det går att fortsätta leva ett rikt liv även som änglaförälder.

Tack för att ni delar med er av ert liv när jag delat med mig av mitt. Tack för att öppenhet öppnar nya dörrar, som jag inte visste fanns där. Tack för att ni finns, alla ni vackra föräldrar till de fina barn som lämnade livet alldeles för tidigt.

En dag frågade min man pojken om han inte skulle hämta sin cykelhjälm för att skydda huvudet om han skulle ramla.

”Min mamma bryr sig inte om om jag har hjälm eller inte”, konstaterade pojken.

Varför bryr hans föräldrar sig inte om hans säkerhet? Och framför allt: varför har de låtit honom förstå det? Jag tycker att det är tragiskt.

Ungefär så löd orden som jag för ett tag sedan läste i den lilla tidningen som vi får från föreningen Vi som förlorat barn. Ja, även om jag älskade min lillebror djupt, så tog jag inte hans död lika hårt som när Tilda sedan dog. Jag grät och tänkte mycket på honom en lång tid efteråt, men jag hade inga problem med att arbeta eller laga mat varje dag.

När Tilda dog fanns det inte med på kartan att gå till jobbet dagen, eller ens veckan efter. Jag intresserade mig inte för något annat än den närmaste familjen, min sorg och det som fanns mitt framför händerna. Att planera nästa semester eller ens hitta drivet för att fortsätta med forskningen var omöjligt – inget kändes roligt eller värt att bry sig om. Det fanns kvällar när jag med ett lugn i kroppen konstaterade att om jag skulle dö i sömnen den natten skulle det inte göra mig något, för då skulle jag ju åtminstone inte behöva vara skild från Tilda längre.

Så ja, jag håller med om att förlusten av mitt barn innebar en meningsförlust. Som tur är gick det att hitta tillbaka från tomheten som jag levde med då. Det gick att känna äkta glädje igen, att älska lillebror som föddes efter Tilda och att hitta mening med livet.

Jag hoppas att alla ni föräldrar som befinner i kris efter att ha förlorat ett barn också hittar fram till ett nytt, glädjefyllt liv så småningom. Det blir inte samma liv som förut, men det kan ändå bli bra.